Men jag håller inte alls med.

Ingen gråter för de vill, eller för de gillar de.

Kommigen, vem gillar stickande känsla i ögonen, få röda uppsvulna ögon, få tårsträck över hela jävla ansiktet? Ingen.

Alla gråter av en anledning, och anledningen kan väl diskuteras om det är värt att gråta för eller inte, men alla tycker olika.  Alla upplever saker olika. Alla har olika bakgrunder, som präglar vad dem tycker är värt att gråta för eller inte.

Det finns dem som är känsliga, som är mer känslosama, det finns dem som är känslosama men bitter ihop av olika anledningar. Och de finns dem som bara biter ihop och låtsas om inget.

Vilka av dem är 'modigas'?!

den känslige vågar gråta, det är modigt

den som är känslosam men biter ihop, är stark och modig

den som biter ihop och låtsas om inget, riskerar att få ett nervsammanbrott, men är modig som fan för dem vet det, de vet vilka konsekvenser det kan bli, men ändå bitter dem ihop.

Egentligen fattar jag inte varför folk tycker det är så konstigt att någon gråter. Har ni aldrig sett ett barn gråta? Av en eller annan anledning? Varför är vi som är äldre något undantag? Vi har känslor vi med, vi upplever saker vi med, vi är inte bulletproof.