jag skulle se Titanic igen, andra gången i mitt liv.

Första gången var i femman och jag var bara, whuuut?! och kunde itne fatta vad var så wow. Tyckte synd om människorna men that was it. Såklart stirrade jag mer än nödvändigt på Jack men det är fult acceptabelt.

Nu, fem år senare, tycker jag detsamma? 
HELL NO!
Nu kan jag se allt som jag då inte såg. Som jag då var för lite för att förstå och koppla. Då gillade jag inte filmne, nu är det en av mina favoriter.

Jag ser den med helt andra ögon, och ord kan inte beskriva minfacination med hur bra de gjort den. Den kom ut 97, de hade inte hälften av alla filmsaker och kunnigheter som nu, men ändå är det den bästa filmen genom tiderna.

Tänk hur mycket reserch de måste gjort. SImone informerade mig nyss också att en scen är exakt tagen från verkligheten? Ni vet där Jack och Rose är vid religen och båten är rakt upp i luften? Det är sant. En överlevare gjorde så innan det sista av Titanic sögs ner i djupet.

Det jag inte kan sluta tänka på är alla de människor som dog, alla de familjer som påverkades av tragedin. Det är hemskt.  

Gjorde också något  jag bara gjort EN gång medan jag kollat film: grät. Det var så svårt att INTE göra det i slutet när skeppet höll på att gå ner. Så japp, nu vet jag ialla fall att jag har ett hjärta XD Simone grät som vanligt hon med, men det gör hon fan vid varje film typ XD