Min bakgrund är inte den samma som de flesta. Inge detaljer.

Tills jag var tio år brydde jag mig inte så mycket om mig själv, skolan, inget. jag var högljud, ja en av de värsta i klassen. Men det var mest för att jag var osäker på mig själv antar jag. Att jag aldrig kände att jag dög. Så istället för att må dåligt över det tog jag ut det genom att vara störig.

En dag började en ny tjej i parallelklassen. de flesta i min klass kollade på henne då o då på rasterna, fast jag ägnade henne ingen blick typ. Det var ett stort upstånd om den nya tjejen såklart, det blir det alltid. Men efter ett tag lugnades allt ner. Som alltid. En rast såg jag den nya tjejen stå ensam o fråga inte varför men av någon anledning gick jag fram till henne sa hej, presenterade mig o välkomnade henne till skolan, antar jag.

Efter det märkte jag att hon ofta var ensam på rasterna, o brukade dra med henne till vår klass, som var så sammansvättsad att vi gjorde mkt tillsammans på rasterna. De i klassen tyckte de bara var kul o accepterade henne direkt.

Jag spenderade ingen tid med henne på fritiden. Det var vinter när jag och Sara (en kompis då)  mötte den nya tjejen o hennes kusin Johanna, som gick på samma skola som Sara. De började snacka så jag började snacka med den nya tjejen. Ngt var jag tvungen att göra. Sedan hade vi snöbollskrig o jag hade på ngt viss is i min snöboll som jag kastade på den nya tjejen o gjorde så hon fick näsblod. Vet inte hur många gånger genom åren jag bet om ursäkt o hon bara skrattat åt det.  Vi började vara hela tiden i skolan o jag bjöd henne till mitt kalas. Hon kom o det var exakt 16 dagar senare vi bestämde oss för att bli bästisar. Genom åren har hon förändrat mig enormt mycket. Fått mig att se att jag faktigst e värd något, o att folk faktigst kan gilla mig. (Blir förvånad än idag över det)

Hon har lärt mig mina talanger typ.

Det är tack vare henne ja är som jag är idag. Hon 'öppnade' mina ögon.

Det är hon som gjort mig mer estetisk. Jag trode jag var mer NV när jag var liten, det var jag vist inte, o det är jag speciellt inte nu. Hon har lärt mig att stå på mig när det handlar om viktiga val, som gymnasie, och andra, som bara har med MIG att göra, att göra det JAG vill, inte vad ANDRA säger. Follow you'r heart.

Det är hon som fått upp mitt intresse för skrivandet, för fotandet, för musiken. För allt nästan.

Vi har kämpat igenom mycke tillsammans. mer än ni någonsin komemr tro, eller fatta. O vi kmr fortsätta tillsammans. Vi vet att vi inte är ensama, vi har varandra.

På hennes fest nämnade jag många saker, som jag inte tänker nämna här.

Men en sak jag vill nämna här,

Tack Simone, för allt du gjort för mig hittils!

Inga ord kan någonsin förklara min tacksamhet!

Du kommer alltid vara min bästa vän, även om vi en dag går skiljda vägar.

Jag älskar dig otroligt mycket!

fan blir tårögd när jag läste igenom de jag skrev!